Vilket fantastiskt program det är! Fantastiskt att se skolornas utveckling under de här veckorna med att laga bra och nyttig mat från grunden, med bra råvaror, variation och till ett bra pris. Att det faktiskt inte behöver vara dyrt att laga bra mat. Skönt att se att man bryr sig om det viktigaste vi har i landet - de unga. Att de lär sig uppskatta maten och själva tänka på det de stoppar i sig!

Nu har jag plockat lite här hemma och ska krypa ner i sängen nu. Huvudet är tungt, den veckan nu och så är jag trött också. Ser framemot mitten av veckan när jag ska få se familjen igen!

Den rosa månaden, oktober vill säga är snart över. Jag hoppas verkligen att ni har bidragit till cancerforskningen just den här månaden!  Jag önskar iof att vi alltid bidrog. Lika mycket som olika hjälporganisationer behöver bidrag, behöver ju självklart cancerforskningen det också! Den drabbar ju oss alla och jag önskar verkligen att den en dag skulle kunna utrotas. Det känns nämligen som den ständigt gör sig påmind, i alla fall i min omgivning.

Var nionde kvinna i Sverige drabbas av bröstcancer, varje dag dör fyra kvinnor. Bröstcancer är en av många cancersorter och just den här månaden uppmärksammas den runt om i världen.
Ca 9000 män drabbas av prostatacancer varje år i Sverige, det är i snitt 24 män om dagen! Tillskillnad från att man kan upptäcka bröstcancer genom att känna knölar i brösten, kan man inte själv upptäcka prostatacancer. Det är viktigt att man därför är uppmärksam på hur man mår och att man gör regelbundna hälsokontroller - speciellt om man är över 50.

Det är så enkelt att lätt ta reda på hur man mår och om man är sjuk – ändå är vi otroligt dåliga på det. Att till exempel regelbundet göra hälsokontroller är ju så enkelt och då får man ju ett kvitto på hur ens hälsa är. Att som kvinna göra mammografiröntgen regelbundet när man passerat 40 erbjuds av alla landsting och jag tycker att det borde vara en regel att göra det.

Till mina nära och kära!
När det finns enkla sätt att ta reda på hur man mår tycker jag det är självklart att man gör det. Därför befaller jag er i min närhet – framförallt mina föräldrar, mor- och farbröder, mostrar och fastrar att göra det. Ni som läser detta för det vidare! Ni är alla otroligt dyrbara för mig och andra i er närhet och därför tycker inte jag att det finns några bortförklaringar till att ni inte undersöker er hälsa regelbundet och får ett kvitto på hur ni mår. Jag tycker vi om några har bevis på hur viktigt det är. För att få reda på att man är sjuk i ett tidigt stadie kan vara avgörandet mellan liv och död. Jag älskar ju er! ♥

http://www.cancerfonden.se
http://cancer.nu

I år är texten ”ska bara” skriven i blindskrift på det rosa bandet. Jag tycker att det stämmer bra överrens med verkligheten. Det är alldeles för många som skjuter en sådan viktig sak som vår hälsa framför oss. Rätt som det är kan det vara försent!

Efter kvällen så funderar jag på en sak. Det finns otroligt många och framgångsrika idottsmän och kvinnor runt om i världen som man verkligen imponeras av ständigt. Och det finns såklart då också en massa fans som nästan dödar för en autogaf eller en bild av sina idoler. Jag är en inbiten idrottare som älskar all sorts idrott och följer det mesta och är då såklart imponerad av många idrottare också. Men jag tror att det har att göra med det faktum att jag själv idrottar och har sätt framgångar på nära håll som gör att jag ser på de riktigt duktiga på ett annat sätt. Jag är självklart grymt imponerad över den plats de befinner sig i idag, men jag vet ju också att det finns en väg dit fram och de som jag har någon gång börjat med idrotten och kämpat sig uppåt.  De är mänskliga, de är vanliga personer som lyckats och som idag har en framgångsrik och framstående position. Men de har fortfarande sitt hjärta på rätt ställe och de har någon gång varit längst ner.

För mig är det därför inte en ytlig känsla jag känner när jag idag till exempel mötte Kenny Jönsson. Jag känner inget behov av en autograf eller en bild. Han ser mig isf bara som en i mängden av fans som han ständigt skriver en autograf till. Det är hans vardag.  För mig är möjligheten att få hälsa på honom och ha en normal konversation större. Det är ett minne jag kommer bära med mig. Jag har inte en signatur, jag har ett verbalt möte och minne. Hade jag idag bara sprungit fram till Svennis och bett om en autograf så hade han bara sett mig som en i mängden. Men när han då istället står still och jag går fram och säger att jag verkligen tycker att hans medverkan i "Här är ditt liv" visade en jättefin sida av honom och jag då får ett tack så mycket tillbaka är mycket mer betydelsefullt för mig och känns mycket mer personligt. För han är ju bara mänsklig och att då berömma honom i något som han gjort på en väldigt personlig och fin nivå med tanke på den han är känns ju så bra. Att få hälsa på S man lite senare som råkar vara Roland Nilsson kändes i det läget bara personligt eftersom han blev presenterad som S man för mig. Inte MFF's tränare. Förstå mig rätt. Jag är otroligt glad över att få ha träffat idrottsgurus idag. Men inte på ett ytligt sätt genom att slänga fram en anteckningsbok, utan för att jag fått chansen att på ett mycket mer personligt sätt visa min imponering av de genom en hälsning eller en snäll kommentar. Att jag på ett plan ändå är medveten om vad de är med om, eftersom jag sett många steg inom idrotten och kan ha ett vardagligt samtal utan att drabbas av panik.

Men tyvärr var det ändå uppenbart att inte alla i gruppen som var med idag var där för att representera skolan och projektet. Det tycker jag var väldigt synd. För några var hela grejen att få en bild med Rolle/Svennis/Jönsson och deras autograf större än det de var där för.

För mig var det väldigt roligt att få representera ett bra projekt och otroligt roligt att som bonus få hälsa på stora idrottsikoner på en plats där de befinner sig med valda gäster och för ett bra ändamål. De var där för att stödja och fira inte där för att några energiska ungdomar ska springa efter autografer och därför kändes det mycket bättre och större och personligare att få chansen att få hälsa på dem i det läget. Jag är inte en i mängden av fans, jag var mig själv och de fick se mig. Häftigt.

Usch här sitter jag och allt är nu så definitivt. Men samtidigt så känner jag mig så arg på mig sjlv. Här sitter jag och mår så bra, men har änd något att klaga på. Mina nära och kära mår bra, jag lever precis det liv jag vill och är så  lyckligt lottad. Min morgondag kommer vara bra.

Jag läste nyss denna artikel, och jag be er att göra detsamma. Du lämnas inte oberörd. Det finns de som har all rätt att vara ledsna och tycka att livet är svårt. Lotta kämpar, imorgon klockan 9.30 ska hon få reda på om det finns någon spridning i kroppen, eller om hon kommer kunna fira jul i Thailand lättad med sin familj. Jag hoppas så av hela hjärtat att det är ett positivt svar och att det kommer vara så de nästkommande 9 halvårskontrollerna så att hon får friskförklaras. Själv vågar hon inte tro att hon överlever ens en månad till, hon lever ständigt med döden närvarande och jag har inte en chans att förstå hur hon känner. Jag kan bara se till mig själv och inse att jag och dem i min omgivning är lyckligt lottade och att vi egentligen borde leva som att det inte fanns någon morgondag. Läs artikeln och släng iväg en kommentar på hennes blogg, det minsta vi kan göra!

Imorse när jag klivit upp visste jag precis hur dagen skulle bli. Jag kände det i hela mig och det har legat som ett moln över mig hela dagen. Varit som i dvala. Inget i den korta skoldagen var kul. Mitt usb-minne är försvunnet och det är märkligt, med tanke på att det suttit fast på nyckelknippan. Tror ngn tagit det eller så har det gått sönder utan att jag märkt det. Det är ju ersättligt, men mkt på det tillhör min dator och det känns så fel om fel person fått tag i det och kommer åt alla bilder, dokument etc. som ligger där på. Hoppas att människan tömmer det! :S

Åter till dvalan. Lyckades handla mat för hela veckan trots att jag knappt visste vad jag skulle ha. Tvätten torkar just nu. Inte mycket till produktiv dag detta men orkar inte.

Resfeber har jag haft hela dagen, men ska jag någonstans? Näe precis. Helt spattig inombords samtidigt som jag är i dvala utåt. Knepigt detta.

Åerkommer imorgon.

Va bra det är när man får ur sig allt negativt och trycker ner det i det omedvetna (psykologin..) så att det ligger där utan att man märker det (kan visserligen påverka en..)och så distraherar man sig själv med annat, som jag gjort idag. Nu kan jag tänka positivt igen och är avslappnad. Jag har så ruskigt bra känsla om detta så att vänta de där 5 månaderna får helt enkelt bli en väntan på något väldigt bra! Det kommer gå upp och ner med hur jag känner men så får det vara.

Nu sitter jag och ser den underbara filmen vid din sida (stepmom), alla borde se den för den innefattar ett otroligt svårt ämne som många familjer handskas med och min är inget undantag. Som tur är är det ganska länge sedan  perioden var över för oss och nu ser vi nog bara allt  bra som kommer ur det. Men det är klart att jag ibland tänker på hur det hade varit och det gör jag ju såklart ännu mer när jag ser filmen. Men den är riktigt bra så se den! Nu börjar den igen så ni får gå in och läsa om vad den handlar om. Julia, som är en av mina favoriter är med också!

<3

Varning för lång och osammanhängade text som ni inte behöver ta del av.

Ni vill inte vara i mitt huvud det kan jag lova. Hade ni varit det hade ni nog skjutit mig för det är inte klokt vad det går på högvarv. Kunde tro att jag hade en stor konferens där inne. Problemet är bara att jag är själv där och det generar inga svar. Defentift inga bra svar. Blir galen på mig själv. Det enda jag gör är att tänka 5 månader framåt. Som om de nästkommande månaderna bara ska blåsa förbi och är oviktiga. Hjärtat slits i två bitar. Ena sidan är beredd och göra allt för att det ska bli så, den andra skriker åt mig att sluta. Jag vill leva i nuet. Jag vill njuta av det som varit och det som är och framtiden kommer komma som en bonus så småningom. Den biten är större än den andra. Men det spelar ingen roll för den andra skriker högre och det gör mig tokig!

Jag har så mycket jag vill njuta av de kommande månaderna så mycket och vara med om. Men just nu är det som att jag gör mig beredd att gå i ide så snart nedräkningen börjar. Och det vill jag verkligen inte. Inte alls. Jag vill kontrollera mig själv, jag vill vara egoistisk och skrika rakt ut åt alla precis som jag känner. Men jag vet redan resultatet av det. Det är inte positivt för varken mig eller dig och det kommer inte bli bra. Därför tänker jag inte göra det. Men hur ska jag kunna stänga av framtiden och bara koncentrera mig på NU, idag och imorgon?!

Det enda jag kan komma på för stunden kallas förträngning och att ständigt ha något att göra.
Så idag har jag bakat kladdkaka och sen när jag njutit av den då ska jag plugga. Det är viktigt för mina kommande månader och tänk att det för studen kan vara skönare att räkna ett mattetal eller plugga psykologi än att lyssna på min konferens inne i huvudet! Det gör jag på min lördag. Sen att det skrålar pojkgrupper ur mina högtalare det hjälper faktiskt huvudet också från att tänka på mig själv, då blir mina tankar någon annans.

Jag skulle göra mycket för att försöka lösa dina problem än kämpa med mina egna som det känns nu. För mina har inga lösningar. Svaret är väntan. Det har jag aldrig varit bra på. Men någon gång är den första. Den måste komma Nu. Jag är så duktigt på att visa mina bästa sidor utåt, nu får jag nog försöka visa dem innåt också..

Detta är helt plötsligtroligare än mina tankar...

Kom på en sak som jag insett ikväll när jag surfat runt. Alex Schulman har gått ifrån att enligt mig bara provocera och sprida sina elakheter omkring sig som avgaser till att helt plötsligt bli mänsklig.

Vet ni vad det beror på? Jo han har skrivit en bok om sin pappa, men det stora är att han förlovat sig med sin livs kärlek men det är inte det största. Det största är att han har blivit pappa, till lilla flickan Charlie! Jag har sträckläst de flesta inläggen i hans nya pappablogg och jag skulle rekomendera den, så pass bra är den. En helt ny sida av en person jag trodde skulle förbli som han varit, elak och provocerande. Men jag har insett en sak ikväll. Att även de mest omänskliga kan bli normala, de behvde bara få barn. Då inser man att det finns något större och viktigare i sitt liv än sitt ego och blir helt plötsligt normal. Tänk vad kärleken kan bidra till! Jag är tacksam för att det fanns en räddning för honom, för jag har ALDRIG gillat hans tidigare person och jag hade tyckt synd om barnet. Men nu har det förändrats och jag är glad för det.
http://blogg.aftonbladet.se/pappabloggen

Ibland förundras jag själv över att det finns så mkt tankar att tänka..