Efter kvällen så funderar jag på en sak. Det finns otroligt många och framgångsrika idottsmän och kvinnor runt om i världen som man verkligen imponeras av ständigt. Och det finns såklart då också en massa fans som nästan dödar för en autogaf eller en bild av sina idoler. Jag är en inbiten idrottare som älskar all sorts idrott och följer det mesta och är då såklart imponerad av många idrottare också. Men jag tror att det har att göra med det faktum att jag själv idrottar och har sätt framgångar på nära håll som gör att jag ser på de riktigt duktiga på ett annat sätt. Jag är självklart grymt imponerad över den plats de befinner sig i idag, men jag vet ju också att det finns en väg dit fram och de som jag har någon gång börjat med idrotten och kämpat sig uppåt.  De är mänskliga, de är vanliga personer som lyckats och som idag har en framgångsrik och framstående position. Men de har fortfarande sitt hjärta på rätt ställe och de har någon gång varit längst ner.

För mig är det därför inte en ytlig känsla jag känner när jag idag till exempel mötte Kenny Jönsson. Jag känner inget behov av en autograf eller en bild. Han ser mig isf bara som en i mängden av fans som han ständigt skriver en autograf till. Det är hans vardag.  För mig är möjligheten att få hälsa på honom och ha en normal konversation större. Det är ett minne jag kommer bära med mig. Jag har inte en signatur, jag har ett verbalt möte och minne. Hade jag idag bara sprungit fram till Svennis och bett om en autograf så hade han bara sett mig som en i mängden. Men när han då istället står still och jag går fram och säger att jag verkligen tycker att hans medverkan i "Här är ditt liv" visade en jättefin sida av honom och jag då får ett tack så mycket tillbaka är mycket mer betydelsefullt för mig och känns mycket mer personligt. För han är ju bara mänsklig och att då berömma honom i något som han gjort på en väldigt personlig och fin nivå med tanke på den han är känns ju så bra. Att få hälsa på S man lite senare som råkar vara Roland Nilsson kändes i det läget bara personligt eftersom han blev presenterad som S man för mig. Inte MFF's tränare. Förstå mig rätt. Jag är otroligt glad över att få ha träffat idrottsgurus idag. Men inte på ett ytligt sätt genom att slänga fram en anteckningsbok, utan för att jag fått chansen att på ett mycket mer personligt sätt visa min imponering av de genom en hälsning eller en snäll kommentar. Att jag på ett plan ändå är medveten om vad de är med om, eftersom jag sett många steg inom idrotten och kan ha ett vardagligt samtal utan att drabbas av panik.

Men tyvärr var det ändå uppenbart att inte alla i gruppen som var med idag var där för att representera skolan och projektet. Det tycker jag var väldigt synd. För några var hela grejen att få en bild med Rolle/Svennis/Jönsson och deras autograf större än det de var där för.

För mig var det väldigt roligt att få representera ett bra projekt och otroligt roligt att som bonus få hälsa på stora idrottsikoner på en plats där de befinner sig med valda gäster och för ett bra ändamål. De var där för att stödja och fira inte där för att några energiska ungdomar ska springa efter autografer och därför kändes det mycket bättre och större och personligare att få chansen att få hälsa på dem i det läget. Jag är inte en i mängden av fans, jag var mig själv och de fick se mig. Häftigt.