Usch här sitter jag och allt är nu så definitivt. Men samtidigt så känner jag mig så arg på mig sjlv. Här sitter jag och mår så bra, men har änd något att klaga på. Mina nära och kära mår bra, jag lever precis det liv jag vill och är så  lyckligt lottad. Min morgondag kommer vara bra.

Jag läste nyss denna artikel, och jag be er att göra detsamma. Du lämnas inte oberörd. Det finns de som har all rätt att vara ledsna och tycka att livet är svårt. Lotta kämpar, imorgon klockan 9.30 ska hon få reda på om det finns någon spridning i kroppen, eller om hon kommer kunna fira jul i Thailand lättad med sin familj. Jag hoppas så av hela hjärtat att det är ett positivt svar och att det kommer vara så de nästkommande 9 halvårskontrollerna så att hon får friskförklaras. Själv vågar hon inte tro att hon överlever ens en månad till, hon lever ständigt med döden närvarande och jag har inte en chans att förstå hur hon känner. Jag kan bara se till mig själv och inse att jag och dem i min omgivning är lyckligt lottade och att vi egentligen borde leva som att det inte fanns någon morgondag. Läs artikeln och släng iväg en kommentar på hennes blogg, det minsta vi kan göra!