Det är fortfarande grått och tråkigt ute. Regnat har det gjort imorse. Jag har suttit inne och läst på några bloggar jag fastnat för, hittade ena för några veckor sedan och den andra för bara några dagar sedan. Mamma Melissa skriver om sitt liv som mamma till sina döda tvillingdöttrar som dog efter förlossningen. Ingen visste att det skulle ske, ingen hade sett några problem på ultrajuden under graviditeten, det skedde och nu tvingas de leva med sorgen, men samtidigt glädjen och rädslan över att lillebror ska klara sig där inne i magen. Jag har inte förräns jag läst bloggen verkligen förstått att saker kan ske innan ens barn är fött. Det är ju faktiskt precis när man får beskedet om graviditeten som man börjar hoppas på att man ska få se sitt lilla barn och jag kan lova att jag kommer att be om fler ultrajud en normalt den dagen det sker för mig.. Jag är så glad för att lilla Lina föddes frisk och kry in i våra liv och framför allt in i hennes mamma och pappas liv, trots att de var väldigt oroliga första dygnet. Det har jag och vara tacksam över, att få se till att hon får mår så bra hon kan.

När jag halkade in på Vimmelmammans blogg, trodde jag först att det bara handlade om hennes vardagsliv och hennes jobb som journalist. Men det visade sig snabbt att hon akut i maj förra året åkt in och blivit opererad i tjocktarmen för en tumör som visat sig suttit där i ca 3,5 år. Hon blev diagnostiserad med tjocktarmscancer och vidare med cellgiftsbehandling och i mars i år tog de bort en del av hennes lever efter att ha hittat metastaser. Hon kämpar som få och tänker aldrig ge upp, men  hon lever med döden ständigt i bakhuvudet och rädslan för att inte få se sonen växa upp. Hon mår idag bra och allt ser mycket fint ut, men det kommer ske många röntgenbesök etc. innan hon kan känna sig något sånär lugn, det är trots allt 5 år innan man kan bli friskförklarad.

Jag läser med blandade känslor, hennes styrka beundrar jag samtidigt som man också möts av många som dött under hennes period som sjuk som hon uppmärksammat. Jag tänker på Tobbe som fått kämpa länge nu och det tycks alltid vara något nytt som händer och som ska sätta käppar i hjulet för hans tillfrisknande från cancern.. Man undrar ju hur mkt börda en person måste ta och varför just han skulle bli drabbad? Vi är många i familjen som ber, tänker och hoppas på allt ska gå hela vägen. Och jag är tacksam över att han har tre barn och fru att kämpa för, för jag tror att det är nog det enda som verkligen håller kvar sjuka människor i livet. Att de har en familj och nära och kära att leva vidare för! Jag tänker på min mamma som tack vare änglavakt klarade sig igenom sin hjärnblödning som kom på ett märkligt sätt för tre år sedan. De veckorna efter den riktiga blödningen och innan operationen är jag fortfarande helt förundrad över hur allt gick vägen. Och hon har mycket tillbaka i från förr nu, men mkt som förändrats också.. Men hon lever och det är det viktigaste för alla i hennes närhet och för henne själv. Det spelar ingen roll på vilket sätt (jag är enormt tacksma för att hon i mångas ögon ser ut att må så bra och att det går sakta men säkert framåt) för hon är fortfarande min mamma på alla sätt!!

Så, detta blev nog väldigt dystert och sorgset, men ni måste förstå att det är inte så jag ser det för tillfället. Jag är så glad att jag är så lyckligt lottad att få ha någon som vakar över människor i min närhet som faktiskt blivit sjuka men som lever idag. Någon kämpar fortfarande, men det är fortfarande bättre än alternativet och jag är så tacksam för det. Det finns människor som väljer att se allt negativt, tur är nog det att jag inte är en sådan person. Jag ser allt positivt med allt som sker dagligen i livet. Då och då får jag perspektiv på livet - som idag och uppskattar allt ännu mera.

Men jag måste också säga att jag har så svårt att förstå människor som väljer att göra livet så svårt att överleva genom att utsätta sig för enorma risker genom att tex. röka, dricka och ta droger. Det finns inte i min värld hur det kan föra något positivt med sig. Särskilt som man då läser (läs. vimmelmamman, mamma melissa) om människor som överhuvudtaget inte är osunda mot sig själva men som ändå drabbas så hårt och får kämpa för att komma tillbaka till sina liv, som ofta innefattar hela familjer. För min del kommer jag aldrig få förståelse för sådana personer, det är inget jag någonsin heller kommer be om ursäkt för eller kunna förlåta.

Idag går tankarna på alla de som kämpar för att överleva, de som blivit änglar i himlen men också dem som fortfarande finns med oss på jorden och som överlevt. Det behövde bli såhär djupt idag, men jag är på gott humör trots allt.
♥